Fåfänga

När man är hemma på dagar/kvällar, så tänker jag nu inte så mycket på hur jag ser ut. Jag har börjat vänja mig att jag ser ut så här nu, eller försöker i alla fall. 

 

Härom dagen när jag skulle på Friskis och Svettis och träna, så packade jag min väska som vanligt men kom snabbt på, att så här kan jag inte gå. På med sjalen så jag ser någolunda ok ut, peruken blir för varm. Sen fick jag fram ett tajt linne och en t-shirt, svart såklart, som förvillar lite och att det inte syns så mycket att jag bara har ett bröst. Har fortfarande inget bra inplantat, samt att jag är fortfarande lite svullen och har sårvätska så det gör lite om och skaver om jag använder det jag har. Min pic-line kan jag inte dölja, den finns bara där och man kan tro att det är något annat. Jag lämnar ut mig och det känns som om alla tittar på mig och tänker att jag har cancer, har inte vant mig ännu.

 

I onsdags skulle jag till vårdcentralen, sen på lunch med Viktoria och min syster Catrin, vi skulle till Birsta. Så jag gjorde mig i ordning och för första gången tog jag på mig peruken och fixade till mig. Innan jag åkte så kom en hantverkare som skulle byta ut något i badrummet. Sen var det inget mer med det. Tyvärr upptäkte jag att det droppar vatten på golvet från den kran han bytt.

 

Detta betyder att han kommer tillbaka på torsdag igen. Han ringer på dörren och jag är på väg att öppna. Då ser jag mig i spegeln och påminns om hur jag ser ut. Skriker till honom, "kommer snart" på med sjalen och en stor tröja så att det inte syns så väl att jag bara har ett bröst och öppnar dörren. Samma kille står där och ser lite förvånad ut. Då kommer jag på att igår hade jag hår och idag bara en sjal. Det är jobbigt när jag blir överraskad av att det ringer på dörren.

 

Det kanske blir bättre och jag vet att det är inget att dölja men känslan sitter så djupt. Varje gång jag träffar någon som säger att jag ser så fräsch och pigg ut, blir jag så otroligt glad. Det betyder att jag har lyckats på utsidan i alla fall.

 

Kramar ❤️❤️