Varför?

Jag har läst många bloggar, jag har googlat och fått en massa information. Alla reagerar olika på besked och behandlingar, alla är vi olika. Det här är mina känslor och min resa. 

 

Varför jag? Hur fick jag bröstcancer? Andra får det och det är så fruktansvärt. Men inte jag. Varför trodde jag att jag var skyddad från det? Det är så många frågor som dyker upp och som jag aldrig får svar på. 

 

Den 14/11, det var på en helt vanlig mammografi som de upptäckte att något var fel, jag visste det inte då.

23/11 fick jag en kallesle att jag skulle komma tillbaka för att ta fler bilder. Det var första gången som jag fick en till kallelse och förstod nog då att det inte stod rätt till. Och så var det, jag fick beskedet då efter en massa bilder tagna och ultra ljud, du har bröstcancer. 

 

Det var en massa tankar och funderingar som kom naturligtvis, hur ska jag kunna berätta detta för mina närmaste? Det var så svårt. Det är så många känslor som kommer, man gråter och man förstår inte att jag har det i min kropp. Jag kan ju inte känna något. Jo jag hade en lite knöl på ovansidan på mitt vänstra bröst, men jag fick trycka för att känna den.

 

Tiden går och på något sätt känns det overkligt, tills man åker till sjukhuset och pratar om det igen. Då slår det tillbaka som en jäkla smäll, jag får ju inte glömma bort att jag har cancer. 

 

Den 27/12 opererade jag bort mitt vänstra bröst och 3 st lymfar. Det är helt overkligt att helt plöstsligt titta i spegeln och bara se ett stort sår och bara ett bröst. Men cancern är borta och från och med nu ska den hålla sig borta. Jag försöker hela tiden intala mig att det kommer att gå bra, men jag vet också att jag har en tuff tid framför mig med cellgifter och strålning.

 

Men mitt i allt detta så är jag positiv, jag är stark som person och jag har en stark tro på att det kommer att gå bra. Jag har en fantastisk familj och underbara vänner som finns nära mig och stöttar mig. Jag är inte rädd längre som jag var från början. Jag har redan valt ut en peruk, jag har gjort en fransförlängning (så länge jag har kvar dem), jag har förberett mig rätt ok.

 

Torsdag den 8/1 fick jag min första cellgiftbehandling samt picc-line insatt i högra armen, den ska sitta där tills alla behandlingar är klar, 6 st var tredje vecka. Det känns i kroppen att jag är trött, orkar inte så mycket och har fått massa medicin för att inte må illa. Det har gått rätt bra i alla fall måste jag säga. Jag börjar komma tillbaka sakta men säkert. Nu gäller det att fylla på med massa energi, promenader och stark vilja till nästa gång.

 

Jag kommer att fortsätta att skriva om vad jag känner och vad som händer.

 

Sov gott och ta hand om varandra 

 

Kramar