Håret och att ta saken i egna händer

Idag har jag inte mått speciellt bra, jag har haft ont i ländryggen och i axeln fast bak mot ryggen. Det hugger och värker då och då men jag vet inte riktigt vad det beror på. Men det är väl inte så konstigt med tanke på vad de har pumpat i mig. Har bara tagit en liten promenad och sen vilat. Jag är också väldigt trött.

 

Jag har verkligen inte valt att vara i den här situationen, den har bara kastats rakt i ansiktet på mig och nu måste jag acceptera det. Jag skulle göra vad som helst att vara utan det här.

 

Dietisten som jag träffade förra veckan på sjukhuset ringde mig idag och bara frågade hur jag mådde. Jag måste säga att de jag har varit i kontakt med på sjukhuset, både på kirurgen och på onkologavd är så otroligt gulliga och verklighen tar sig tid. Super härlig personal.

 

Med den här cytostaticabehandling som jag får så kommer jag att tappa håret, det börjar lossna efter ca 2 veckor efter första behandling. Så jag bestämde att jag ska i alla fall bestämma över mitt hår och när det faller. Min kära syster Catrin kom hit i kväll med snaggen (vet inte om den heter så) för att ta bort mitt hår innan det faller av. Innan vi kom så långt, satt vi länge och pratade om hur det är. Det är så skönt att bara får släppa alla spärrar man har och bara gråta. Tack Catrin för att du lyssnade på hur min dag har varit och tröstar mig i min skit.

 

Sen tog vi tag i det och satt mig framför spegeln. Först klippte hon av svansen och la den åt sidan.